Levinas, Totalitet och Oändlighet

Levinas, Totalitet och Oändlighet

Innehållsförteckning

1. Introduktion
2. Filosofins historiska fokus
3. Levinas och den totala förståelsen av livet
4. Filosofi som etik
5. Distinktionen mellan jag och den andre
6. Att sätta mig i den andres skor
7. Levinas och fenomenologins influens
8. Det radikala konceptet om det oändliga
9. Ansvar gentemot den andre
10. Ethos of Alterity: Ethikens första princip
11. Levinas och begreppet oändlighet
12. Eros och den erotiska relationen
13. Avslutande tankar

👉 Introduktion

När vi tänker på filosofins stora frågor, vad kommer då upp i tankarna? Kanske handlar det om livets mening, existens, substans, livet efter döden eller att vara till. Emmanuel Levinas menar att existensen av sådana kategorier är ett tecken på att filosofin har gått vilse. Levinas anser att filosofin historiskt sett har fastnat i en process av totalisering där man försöker att förstå livets mening och försöker totalisera det till ett system som är allmängiltigt och evigt. Problemet med detta tillvägagångssätt, enligt Levinas, är att det fokuserar på det han kallar "det samma" – oavsett om det är subjektet, jaget, livet, intentionalitet inom fenomenologin, med mera. Levinas menar att denna process blir helt omvänd och leder oss att fastna i en besatthet av likhet, något som han associerar med totalitet och ontologi, som är studiet av varat.

👉 Filosofins historiska fokus

Filosofi har traditionellt sett varit fokuserat på totaliteten genom sin historia och har fastnat i en slags metafysik kring likheten. Levinas anser att vi behöver omorientera filosofin och istället fokusera på idén om det oändliga, vilket han associerar med "det andra". För Levinas innebär detta att filosofi framför allt handlar om etik och att ge oss riktning till det som är radikalt annorlunda, något som är transcendentalt och bortom vår fattningsförmåga. Vanligtvis tänker vi på andra människor som varelser som är lika oss själva, eller hur? Vi kan tänka oss filosofin om empati, en etik som grundar sig på tanken att en annan person är lik mig. Att de har en liknande karaktär som mig, liknande känslor och så vidare. För Levinas är denna uppfattning om etik felaktig eftersom "den andre" inte är någon som liknar mig och som jag också förväntar mig att bli behandlad väl av. Istället är "den andre" något som är radikalt bortom det som är utom räckhåll. Och det är därför han associerar "den andre" med oändlighet. I enlighet med detta är etiken inte en fråga om en rationell beslutsprocess eller att väga alternativ abstrakt. Etiken handlar inte ens om att relatera till andra varelser utifrån likheter, som jag nämnde tidigare. Istället handlar etiken om att förhålla sig till "den andre". Vem eller vad är då "den andre"? Om de, som vi tidigare nämnt, är radikalt bortom min räckvidd. "Den andre" framträder som fundamentalt separerad från mig. Främmande för mig. Och som kommer från en plats bortom min egen synvinkel på världen. Jag kan aldrig förstå "den andres" synpunkt, och därför blir det missriktat att försöka sätta mig själv i "den andres" skor enligt Levinas tankar.

👉 Levinas och fenomenologins inflytande

Levinas är starkt influerad av fenomenologin och dess grundare Husserl, samt andra som Merleau-Ponty. Ett av fenomenologins centrala insikter är perspektivet från första person. Idén att filosofin måste utgå från uppfattningen hos den som upplever. Nu vill Levinas behålla denna kärninblick, men han håller inte med fenomenologin som antar att första personens perspektiv kan ge oss vad han kallar en addering mellan varande och representation. Att vi kan uppleva andra genom vårt första persons perspektiv. Istället vill han betona det transcendenta eller det som han ibland kallar höjden, denna radikala skillnad hos "den andre". Han säger att fenomenologin är en användbar metod för filosofi, men det är inte händelsen för det ultimata varandet. Relationen mellan samma och annat kan inte reduceras till en uppenbarelse eller avslöjande, något som du ofta hittar inom fenomenologin. Så han håller fortfarande fast vid fenomenologins tradition, men är inte nöjd med den. För Levinas ligger första personens perspektiv eller subjektivitet i grunden för det han kallar idén om oändlighet. Det är en välkomnande av det radikalt transcendentala "det andra", där oändligheten är primär. Den är viktigare, mer ursprunglig än totaliteten, än denna betoning på att försöka förklara och förstå saker fullständigt från en addering mellan varande och representation. Så enligt Levinas är samma och annat inte motsatta eller symmetriska termer. De är inte en formell motsättning, eftersom de att anta det skulle redan innebära en slags tredje persons perspektiv, vilket han i slutändan kallar rättvisa, men det är en annan historia.

👉🔥 Lögnens betydelse

Levinas menar att filosofi i allmänhet, genom olika förflyttningar, har reducerat det andra till samma. Och misslyckandet med att redogöra för denna oavvislighet av alteriteten har stängt möjligheten för en etik som skulle framträda som ett svar på den andre, som andre eller helt klart annorlunda. Istället erbjuder Levinas en etik om alteriteten, ibland känt som responsiv etik inom samtida filosofi, särskilt inom den engelskspråkiga världen. Men detta betonar fortfarande, som vi tidigare noterat, subjektiviteten eftersom subjektivitet är den nödvändiga förutsättningen för att det andra ens kan göra anspråk på en. Och Levinas påstående att etik är den första filosofin är ganska radikal avvikelse från filosofins historia, där traditionalism betraktar metafysiken eller ontologin som den första filosofin, och sedan få etiken senare, eller hur? Etik betraktas ofta som en sekundär form av filosofi snarare än den första filosofin. Och detta enligt Levinas indikerar på vilket sätt filosofin oftast har missat målet helt.