Skönheten och meningslösheten i livet

Skönheten och meningslösheten i livet

Första förrätt

1. En förlorad tro på meningen med livet

2. En vacker men ofullkomlig värld

3. Att drömma med ett öga öppet

4. Visdom genom desillusion

5. Materialismens bittera sanning

6. En resa till en kal och ensam värld

7. Skönheten i en teori

8. Materialismens mekaniska ordning

9. Att finna glädjen i det materiella

10. Livets verklighet

Andra förrätt

🌟 En förlorad tro på meningen med livet 🌟

Att ha an övertygelse om att livet är värt att leva, säger Santayana, är det mest nödvändiga av antaganden och om vi inte antar det blir det omöjligt att dra slutsatsen att det är meningslöst. I första volymen av "Life of Reason" talar han om livets och historiens intrig och mening som är filosofins ämne. I den sista volymen undrar han om det finns en mening eller en plan. Han har omedvetet beskrivit sin egen tragedi. Det finns tragedi och fullkomlighet därför att universum där fullkomligheten uppstår är i sig självt ofullkomligt. På denna medelstora planet har Santayana aldrig känt sig hemma. Hans skarpa estetiska sinne verkar ha förorsakat honom mer lidande från saker och tingens fulhet än glädje över världens utspridda skönhet.

🌟 En vacker men ofullkomlig värld 🌟

Han blir ibland bitter och sarkastisk. Han har aldrig upplevt den hjärtliga rensande skrattet från hedendomen, eller den geniala och förlåtande mänskligheten av Renault eller Anatole France. Han står avsides och överlägsen och är därför ensam. Vad är delen av visdom, frågar han, och svarar att drömma med ett öga öppet, att vara avskild från världen utan att vara fientligt inställd till den. Han välkomnar flyktiga skönhet och beklagar flyktiga lidanden utan att för en stund glömma hur flyktiga de är. Men kanske är denna ständiga memento mori dödsbilden ett dödsruna för glädje. För att leva måste man minnas livet mer än döden. Man måste omfamna det omedelbara och faktiska liksom det avlägsna och fullkomliga hoppet.

🌟 Visdom genom desillusion 🌟

Det spekulativa tänkandets mål är ingen annan än att leva så mycket som möjligt i det eviga och att absorbera och bli absorberad av sanningen. Men detta är att ta filosofin alltför seriöst, mer seriöst än vad filosofin förtjänar att tas. Och filosofin som skiljer en från livet är lika mycket vilse som alla himmelska vidskepelser där ögat insvept i någon vision av en annan värld förlorar detta nuvens kött och sin vin. "Visdom "kommer genom desillusion, säger Santayana, men det är bara början på visdom. Precis som tvivel är början på filosofi, är det inte heller slutet och uppfyllandet. Slutet är lycka, och filosofi är bara ett medel. Om vi tar det som ett mål blir vi som hinduisk mystiker vars livsmål är att koncentrera sig på sin navel.

Detta är bara en kort sammanfattning av huvudidéerna i texten, och det finns mycket mer att utforska i Santayanas tankar om den meningslösa naturen hos en vacker men ofullkomlig värld.