Slut på migrationsfängelser: Investera i rättvisa
Innehållsförteckning:
- Introduktion
- Bakgrund
- Diego och Wendi
- Mellanöstern till USA
- En förlorad kamp för frihet
- Politik och vinster över frihet
- Förlorad hopp
- En ny lösning
- Investera i rättvisa
- Avslutande tankar
Introduktion
I dagens samhälle blir det allt vanligare att unga människor hålls instängda i immigrationsfängelser istället för att tas hand om av vården. Denna artikel utforskar berättelsen om en pojke vid namn Diego och hans mamma Wendi som kommer till USA för att söka skydd och istället hamnar i fängelse. Det ger också en djupgående diskussion om behovet av att avskaffa immigrationsfängelser och istället investera i rättvisa och rättshjälp för migranter.
Bakgrund
Längs med grönskande trädgårdar belägen utanför Philadelphia finns ett gammalt ålderdomshem. Men istället för att ta hand om äldre människor är det numera en plats där unga människor hålls fångna – barn som kommit till USA tillsammans med sina föräldrar. Inne i korridorerna levde en liten pojke vid namn Diego, som gick från att ha blöjor till att vara inspärrad. Diego och hans mamma, Wendy, lämnade Honduras när han var bara ett år gammal, då de ansåg det vara för farligt att stanna kvar. Precis som människor från hela världen har gjort i generationer, vände de sig till USA för skydd. Lagen är tydlig – om du befinner dig i USA och är rädd för ditt liv har du rätt att ansöka om asyl, oavsett var du kommer ifrån eller hur du kom hit. Diego och Wendy gjorde just det. På bara några dagar befann de sig inspärrade i det pennsylvanska migrationsfängelset, bland de många människor som varje år kommer att bli inlåsta medan regeringen avgör om de kommer att få stanna i USA eller inte. Istället för en rättvis rättegång där en åklagare och en försvarsadvokat möts, tvingas fängslade migranter oftast gå till domstol ensamma. Det är en höginsatsig rättskamp som de tvingas ta sig an med händerna bundna på ryggen. Under tiden som domstolarna överväger kommer dagarna att gå. Från din gemenskap till min finns det någon som är inspärrad, utan att ha anklagats för något brott. Ofta har de inte sett en domare eller ens en advokat. Och ändå har jag, som advokat och forskare, besökt många migrationsfängelser där ståldörrarna sluts med klang av förvaring. Politiker hävdar att människor som Diego och Wendy är farliga eller ohederliga av egennytta. För företagens vinst intas fängelse för att inhysa dem. Det verkar otänkbart idag, men vi har inte alltid spärrat in migranter som väntar på att regeringen ska fatta beslut om deras framtid. En gång stod USA på gränsen till att avskaffa migrationsfängelserna. "Detta var tecknet på en upplyst civilisation", skrev Högsta domstolen 1958. Vi var nära att lyckas, men politik och vinster drev oss i motsatt riktning. Med stöd från både republikaner och demokrater låser vi nu in män, kvinnor och barn. Men i vår historia ser jag hopp för framtiden. Vi kan ta klara steg mot att avskaffa migrationsfängelser. De flesta associerar Ellis Island med platsen som välkomnade generationer av invandrare till USA, och det är sant. Men det var också en migrationsfängelse med en ironisk utsikt över Frihetsgudinnan. På 1950-talet behövdes infrastrukturen på Ellis Island antingen repareras, ersättas eller avvecklas. Den republikanske presidenten Dwight Eisenhower beslutade att stänga den. Men sedan, från slutet av 1970-talet, byggde USA världens största migrationsfängelsesystem. Republikaner och demokrater arbetade tillsammans och pekade på fängelsernas taggtråd för att upprätthålla lagen och skydda oss från de ansvariga. När haitier började komma i stora antal på 1970-talet vände sig Carter till internering. På 1980-talet följde Reagan genom att fängsla kubaner och centralamerikaner. George H.W. Bush vände sig till den militära basen på Guantanamo, Kuba, för att internera migranter. President Clinton lämnade dem kvar där. Nästa President Bush separerade föräldrar från deras barn. Kongressen protesterade och Bush backade, genom att bygga en interneringsplats där familjer kunde placeras tillsammans. President Obama stängde ner detta. Men bara några år senare öppnade Obama upp två liknande platser igen. President Trump vill ha ännu fler. Detta är inte en partisk fråga, utan en fråga om vinster. För lokala myndigheter och privata företag är migrationsfängelser en ekonomisk källa. De två största privata fängelseföretagen i USA, CoreCivic och GEO Group, får ungefär hälften av sin inkomst från den federala regeringen. Med den inkomsten anställer de människor på avlägsna platser där välbetalda jobb är svåra att hitta. I södra Texas finns Raymondville, som är centralorten i Willacy County. Lokal ekonomi där hänger på jordbruksprodukter och fängelseindustrin. Bakom ett delstatligt fängelse finns Willacy County Detention Center, där federala immigrationsfångar placeras i stora canvastält. För några år sedan stängdes denna anläggning after att fångarna hade gjort uppror. När detta hände blev jag inte förvånad, eftersom jag tidigare hade representerat klienter där och hört berättelser om våldtäkt, trakasserier och övergrepp. Till slut förlorade länet några hundra arbetstillfällen och även Walmart stängde. Men sedan kom sommaren 2018 och när det renoverade fängelset var på väg att öppna firade länets valda tjänstemän. Varför var länets intresse så stort? De ägde fängelset och den privata företaget drev det bara. Att ha intagna inifrån betydde att det privata företaget kunde anställa vakter och sjuksköterskor och att länet kunde betala sina räkningar. Med stöd från Washington till Willacy County är det bra tider för dem som är involverade i att låsa in migranter. Men vi kan inte glömma att det handlar om människor – från barn som är för unga för att uttrycka sin åsikt till vuxna med långvariga band till USA. Diego och Wendy var fast i det gamla ålderdomshemmet som förvandlats till ett fängelse och väntade på att den rättsliga processen skulle ta sig framåt. Diego var bara ett år när han kom dit, men tre när han lyckades komma ut. Till slut vann han sin rättsliga process för att få stanna i USA, men inte innan 650 nätter hade passerat. Andra har inte samma tur. Kamyar Samimi hade ett permanent uppehållstillstånd och hade bott i USA i 40 år när ICE dök upp vid hans dörr och förde honom till ett privat fängelse i förorten Denver. Inom 13 dagar var han död. Regeringen hann aldrig bestämma om han skulle utvisas. I denna uppochner-värld känner vi oss tryggare när vi låser in barn med deras mödrar, eller när människor inte möter samma öde som Mr. Samimi. Är detta verkligen det bästa vi kan göra? För att ta oss på vägen mot en värld utan migrationsfängelser måste vi sluta betala CoreCivic och Geo Group för att låsa in migranter och istället börja betala advokater för att försvara dem. Att ha en advokat innebär bara att domstolarna har större möjlighet att komma fram till ett rättvist och rättvist beslut. Och när det gäller viktiga rättsliga frågor, låt oss vara ärliga – vad är mer amerikanskt än en tvist mellan advokater? Vi har gjort detta tidigare. Regeringen har genomfört flera pilotprojekt. Varje gång har stödet varit tillräckligt för att få migranterna ut ur fängelserna, hålla dem informerade om sina domstolsdatum och borta från problem. Men vi har aldrig låtit dessa projekt växa. Politik och vinster har alltid kvävt frihetens löfte. Vi kan låsa in migranter, men vi måste inte göra det. Istället för att hoppas på att taggtråd och ståldörrar ska leda oss ut ur migrationens labyrint kan vi investera i rättvisa. Vi kan se till att varje migrant har en rättvis chans att lägga fram sitt bästa juridiska fall. För migrationsfängelser löser inte problemet, de är problemet. De bländar oss från det förflutna när vi gjorde saker annorlunda och de distraherar oss från de pengar som binder oss till fängelseportarna i framtiden. Men den saken är den att friheten är för värdefull för att vi ska förlora den bara för att politiker vill ha röster och privata företag vill ha pengar. Tack.